Reflektioner

Jag läser Ulf Hornborgs "Nollsummespelet": Relationen mellan ”modern” (övervägande fossilbränsledriven) teknologi och slaveri är komplicerad. De koloniala slavplantager som försåg den engelska textilindustrin med råbomull var givetvis ett av grundvillkoren för industrialiseringen, men paradoxalt nog tycks industrialiseringen samtidigt ha varit en viktig faktor bakom (det officiella) avskaffandet av slaveriet. Idag är det vanligt att föreställa sig tillgången till modern teknik som tillgången till ett motsvarande antal ”energislavar”. Detta är i själva verket mycket mer än en metafor. Till att börja med är det intressant att notera att de första ”protomaskinerna”, vattenkvarnarna, tycks ha konstruerats i östra medelhavsregionen under de första århundrandena i vår tideräkning som ersättning för de allt mer kostsamma slavarna. En del av vårt arv från antikens Grekland och Rom var benägenheten att delegera arbete till andra varelser som mer eller mindre hade degraderats til

Ur Karin Johannissons "Den sårade divan" "Vittnesberättelser gestaltar mentalsjukhuset som en mörk parallellvärld till den normala: hierarkierna och ritualerna, förtrycket och underkastelsen, främlingskapet och gemenskapen. Andras underliga beteenden som man snabbt vänjer sig vid. Ropen om natten. Kläderna och måltiderna. Cigaretterna. Promenadgårdarna och den kringliggande parken. Högtiderna och muntrationerna - som filmvisningarna på Beckomberga - där patienterna låter sig förnöjas och underhållas. Är det betecknande att Sigrid H (Hjertén) inte accepterar den illusionen, utan väljer att uppträda störande? Något centralt skiljer Agnes von K (Krusenstjerna), Sigrid H och Nelly S (Sachs) från de flesta andra patienter. De seglar ovanför medellöshetens grå norm. De har privata kläder, egna resurser och ibland eget förhandlingsutrymme. Agnes gör utflykter in till Stockholm med sin privatsköterska, går på bio och konditori. Sigrid blir, åtminstone någon gång, häm

Jag läser Karin Johannissons "Den sårade divan"   Detta är hårresande upplysningar. De kan förklara min egen alldeles desperata skräck för att bli ”intagen” för vård. En skräck som jag ärvt från gångna tider. ”Terapeutiskt befinner sig psykiatrin här på 20- och 30-talen i desperat sökande. Man tycks experimentera rakt ut i luften, samma metod för vitt skilda tillstånd. Sömnmedel som kloroform, kloral, veronal och medinal, lugnande som brom och de tyngre opiaterna morfin och opium ges i stora doser. De flesta var starkt beroendeframkallande. Ruset kunde bli våldsamt vid höga doser av exempelvis kloral (kallade knockoutdroppar); tog man dem utan att somna kunde man bli oberäknelig och farlig. De var lätta att ta livet av sig med. Morfin och kloral blev också familjeläkarens standardrecept för att hantera den ångestfyllda eller hysteriska kvinnan. Kemiska experiment blev en del av hospitalsvardagen. Extrema var sömnkurerna. Det innebar att större doser sömnmed

Zygmunt Bauman skriver om Rädsla, något som verkar vara vår oavvisliga belägenhet som levande varelser. Visst vill man tro att det är något man växer ifrån, med mer erfarenhet och livsinsikt. Så verkar det inte vara, istället är det något som tycks öka allteftersom. Erfarenheten av att leva i 1500-talets Europa - den tid och plats där vår moderna era just skulle inledas - kan summeras i fyra ord: Alltid och överallt rädsla. Man förknippade den rädslans allestädes närvaro med mörkret, som började precis på andra sidan dörren och omhöljde världen bortom gårdens stängsel; i mörkret kan vad som helst hända, men det är omöjligt att säga vad. Mörkret är inte rädslans orsak, men det är ovisshetens och därmed rädslans naturliga miljö. Moderniteten skulle bli det stora språnget framåt: bort från denna rädsla och in i en värld befriad från ett blint och outgrundligt öde - detta farhågornas drivhus. Blev det så? "Den politiska tribunen kommer att förvandlas till en vetenskaplig såda