Galenskapens behandling

Jag läser Karin Johannissons "Den sårade divan"

 Detta är hårresande upplysningar. De kan förklara min egen alldeles desperata skräck för att bli ”intagen” för vård. En skräck som jag ärvt från gångna tider.

”Terapeutiskt befinner sig psykiatrin här på 20- och 30-talen i desperat sökande. Man tycks experimentera rakt ut i luften, samma metod för vitt skilda tillstånd. Sömnmedel som kloroform, kloral, veronal och medinal, lugnande som brom och de tyngre opiaterna morfin och opium ges i stora doser. De flesta var starkt beroendeframkallande. Ruset kunde bli våldsamt vid höga doser av exempelvis kloral (kallade knockoutdroppar); tog man dem utan att somna kunde man bli oberäknelig och farlig. De var lätta att ta livet av sig med. Morfin och kloral blev också familjeläkarens standardrecept för att hantera den ångestfyllda eller hysteriska kvinnan.

Kemiska experiment blev en del av hospitalsvardagen. Extrema var sömnkurerna. Det innebar att större doser sömnmedel (till en början opium och morfin) injicerades intramuskulärt en till två veckor i sträck. Patienterna kunde hållas i kontinuerlig sömn upp till 20 timmar per dygn, så kallad prolongerad narkos. Detta tillämpades i Sverige redan kring sekelskiftet 1900 och kunde då sträcka sig över flera månader. Behandlingen ansågs riskfylld, i Sverige inledningsvis med en dödlighet på fem procent. Ett behandlingsexperiment introducerat kring 1930 men med aktualitet in på 1950-talet var narcoanalysen, ”förhör” under drogpåverkan. Det prövades vid Beckomberga och flera andra mentalsjukhus. Pentathol, ett preparat som i någon mån trubbar av patientens psykiska hämningar, injiceras, varefter man kan få fram vilka tankar, känslor eller fantasier som skapar eller underhåller en mental symtombild.

Sömnkurerna avlöstes av feberbehandlingarna. En var sulfosinkur, ett svavelhaltigt preparat som gavs på kvällen, och på morgonen därpå resulterade i en febertopp som kunde vara i 1-2 dagar. Behandlingen var plågsam för patienten och ansågs diskutabel med avseende på effekt, obehag och risk. Feberbehandlingarna avlöstes i sin tur av de så kallade chockterapierna: insulin-, cardiazol- och elektrochock. De var inledningsvis omdiskuterade och krävde anhörigas samtycke, ett krav som Medicinalstyrelsen gradvis upphävde. Insulinchock eller insulincomabehandling ansågs effektivt mot schizofreni. Men metoden provades också på sådan allmän kvinnoångest eller depression som man inte förstod sig på. Den innebar att patienten på morgonen injicerades med insulin tills blodsockerfall och medvetslöshet inträdde. Väckning skedde efter 2-3 timmar, ibland kortare tid, genom tillförsel sockerlösning via magsond. Vid akuta schizofrenier ansågs ett 30-tal koman vara ett minimum, vanligast var en serie på 70-80. På samma sätt som långbaden skedde behandlingen kollektivt. På de flesta sinnessjukhus byggdes så kallade insulinstationer, eller hela insulinavdelningar upp.

En annan typ av chockbehandling som blev vanlig åren 1935-37 var framprovocerade krampanfall. Först användes kamferinjektioner, men de gav långsam effekt och ett svårkontrollerat förlopp. Snabbare verkan fick man med det vattenlösliga ämnet cardiazol som injicerades intravenöst och utlöste några minuters epilepsiliknande anfall. Nackdelen var mycket starka muskelkontraktioner med risk för frakturer och att käkar eller axlar vreds ur led. Patienterna var särskilt rädda för den inledande ångestfyllda auran, ”ett ögonblicks intensiva katastrofkänsla”. Den vanliga behandlingsserien var 15-30 anfall under lika många dagar. Men den terapeutiska effekten visade sig vid utvärdering tveksam; metodens karriär blev också kortvarig

Elchockbehandling (tidigare kallad elektrokrampterapi) introducerades i Sverige 1938 och på Beckomberga 1939. Under några intensiva månader senhösten 1940 gavs flera tusen chocker till drygt hundratalet patienter. En svag växelström fick passera genom tinningarna under cirka en sekund och utlöste ett epileptiskt anfall som varade någon minut. I bästa fall blev patienten medvetslös, men muskelkramperna kunde bli våldsamma med tand och käkfrakturer till följd (så småningom injicerades muskelavslappnande curare). Efteråt var patienten dåsig och omtöcknad, ibland orolig. Behandlingen följdes ofta av huvudvärk och minnesbortfall. 20-30 chocker var initialt regel. Elchockerna var drastiska men billiga, snabba och rapporterat effektiva. 1941 gjordes en utvärdering som utföll mycket positivt.

Den mest kontroversiella metoden av alla var psykokirurgi. Den kirurgiska tekniken, lobotomi, innebar att förbindelsen skars av mellan frontalloberna och de djupare delar av hjärnan som var centrum för känslolivet. Syftet var ångestdämpning, men också beteendepåverkan. Riskerna var kända, liksom bieffekterna, däribland oönskade personlighetsförändringar och känslomässig avtrubbning. Patienterna ”blir lite tomma och ytliga, också ofta taktlösa, burdusa och påträngande … Minst fördelaktigt brukar följderna bli för personer med intellektuella yrken, deras skapande fantasi faller ofta bort, och de mister sinnet för nyanser.”

Lobotomi är den mest oåterkalleliga formen av schizofrenibehandling: ett ingrepp direkt i hjärnan. Den uppfattades som heroisk, experimentell kirurgi trots risker och bieffekterna var väl kända. Könsfördelningen var extremt ojämn, under det först året (1944-45) var 89,23 procent kvinnor. Också barn ända ner i sjuårsåldern opererades i Sverige, om än i begränsad utsträckning. Lobotomi gav en psykiatri i kris uppmärksamhet, teknikglans och vetenskaplig prestige. Att operera direkt i människans hjärna när andra metoder hade måttlig effekt framstod som vetenskapligt offensivt.

Av de 58 första kvinnor som lobotomerades i Sverige 1944-45 beskrivs tretton som sexuellt problematiska. Fyra påstods vara helt eller delvis homosexuella. Fokus på sexualitet och särskilt homosexualitet syns både i patientjournaler och i de förtryckta lobotomiformulären. Formuläret innehöll en särskild fråga om sexualitet med följdfrågorna ”masturbation”, ”impotens”, ”homosexualitet”, ”bisexualitet”. Bortsett från kön var alltså sexualitet en av de tydligaste markörerna för dem som valdes ut för lobotomi. Genom lager på lager av könad logik kunde läkare koppla ihop galenskap, normbrytande sexualitet och radikalkirurgisk åtgärd riktad mot hjärnan.

När lobotomi gradvis fasas ut under 60-talet var det inte för att den uppfattades som inhuman, utan för att den konkurrerades ut av bättre och enklare behandlingsmetoder. Vid 1950-talets mitt hade de ångestlösande och antipsykotiska preparaten introducerats, så kallade neuroleptika. De innebar en revolution inom mentalvården. Mentalsjukhusens hela inre miljö förändrades. Det blev tyst. Patienter betraktade som obotliga kunde skrivas ut. Den totala institutionen luckrades upp. Medicinerna befriade, men trubbade också av.