Galenskap i praktiken

Ur Karin Johannissons "Den sårade divan"


"Vittnesberättelser gestaltar mentalsjukhuset som en mörk parallellvärld till den normala: hierarkierna och ritualerna, förtrycket och underkastelsen, främlingskapet och gemenskapen. Andras underliga beteenden som man snabbt vänjer sig vid. Ropen om natten. Kläderna och måltiderna. Cigaretterna. Promenadgårdarna och den kringliggande parken. Högtiderna och muntrationerna - som filmvisningarna på Beckomberga - där patienterna låter sig förnöjas och underhållas. Är det betecknande att Sigrid H (Hjertén) inte accepterar den illusionen, utan väljer att uppträda störande?

Något centralt skiljer Agnes von K (Krusenstjerna), Sigrid H och Nelly S (Sachs) från de flesta andra patienter. De seglar ovanför medellöshetens grå norm. De har privata kläder, egna resurser och ibland eget förhandlingsutrymme. Agnes gör utflykter in till Stockholm med sin privatsköterska, går på bio och konditori. Sigrid blir, åtminstone någon gång, hämtad för turer i Isaacs eleganta bil. Men som intagna lever de i en utanförvärld, tätt inpå galenskapen, stumheten och det sönderbrutna språket.

Delvis lyckas de balansera relationen mellan sitt inre kaos och sin konstnärsidentitet. Agnes von K kan göra anteckningar, slutföra manus och observera sina medpatienter likt en undersökande journalist, Sigrid H har korta perioder av eruptivt målande och Nelly S sitter på sitt rum försjunken i skrivande. De binder ihop den friska och den sjuka världen på unika sätt.

Mentalsjukhuset är en av de mest betydelseladdade miljöer som finns. Det är vad sociologen Erwing Goffman kallat en total institution. Det betyder att institutionen omformar de personer som befinner sig där. En grupp människor med en bestämd problematik avskärmas från resten av samhället; det kan handla om ett fängelse, ett sanatorium eller just ett mentalsjukhus. Här skapas ett eget socialt system med syfte att övervaka men också att påverka de intagna att bryta ner och bort det sjuka. Detta system bygger på vad Goffman kallar mortifikationsprocessen. Det är ett obehagligt ord som ordagrant betyder "vävnadsdöd" och definieras som en social och psykologisk avskalningsprocess. För individen innebär det identitetsförlust, rollförlust och inskolning i en ny roll som kräver underordning. Egenheter transformeras till diagnoser som sätter namn på avvikelsen. Den intagna kan acceptera underordningen eller göra motstånd. Detta motstånd öppnar i sin tur utrymme för vad Goffman kallar mentalsjukhusets dolda liv.

Vad händer med individen när hon förvandlas från person till mentalpatient? Goffman talar om patientkarriärer och ett antal strategiska val.

Det finns (minst) fyra möjliga val: 1) Att dra sig undan och leva sin verklighet. 2) Att låta sig koloniseras och nöja sig med den tillfredställelse och de belöningssystem som institutionen erbjuder. 3) Att gå in i rollen av den perfekta patienten men hemligen bygga motstånd. 4) Att vara upprorisk.



Alla dessa val skapar möjligheter till bestämda rollspel inom mentalsjukhusets dolda liv. Eller så kan man bara vänja sig. Man kan alltså svälja initiationens förödmjukelse och omprogrammering till lydigt objekt. Det betyder ett antal beteenden att visa upp: medgörlighet, samarbetsvillighet, underkastelse, tyst acceptans av tabletter, sprutor och behandlingar. Men bakom en sådan fasad kan mycket pågå. Också inom patientgruppen kan hierarkier upprättas och högmod odlas. Man kan se sig själv som utvald och de andra som en flock dårar -sjukare, knäppare, snuskigare än man själv. Ovilja till beblandning med det låga kan anta elitistiska former. Institutionens maktordning kan alltså brytas av social status.

När individen fråntagits den identitet och de beteendemönster hon bär med sig från sin privata värld, när det sociala livet gestaltas efter konstgjorda regler och hon tvingas leva dygnet runt tätt inpå främmande andra - vad händer då? Naknast står hon inför maktens handgripliga verktyg - inlåsning, isolering, bälte, tvångströja och - för att förhindra självskadebeteende - skyddsvantar. Att tvångsmedel har använts i större utsträckning på kvinnliga patienter än på manliga är dokumenterat.

På institutionen kan patienten också skaffa sig utrymme genom vad som med en socialpsykologisk term kallas mikromakt. Den utövas genom subtila signaler som ord, gester, blickar och kroppsspråk. Ogenerat kan hon uppträda som utlöst ur vanliga sociala koder -demonstrera vem hon gillar eller ogillar, göra miner, skicka ut hemliga tecken. Hon kan reglera tonen i läkarmötet genom att samarbeta eller obstruera, tala eller tiga, missförstå, göra sig överdrivet förvirrad eller lika överdrivet bekännande. Vårdpersonal kan hanteras genom att tigga, muta, förföra och be om förlåtelse. Man kan lära känna och utnyttja systemet, skaffa sig fördelar och förmåner. Man kan förhandla och tävla om favörer. Ett sådant förhandlingsfält är medicinskåpet.

Ett annat är cigaretterna. Cigaretten har en central plats i varje berättelse om den totala institutionen. Rökning är ritual, sysselsättning, stimulans, avbrott och inte minst gemenskap. Men det är institutionen som äger makten över rökningen genom utdelning och ransonering av cigaretter.

Journalens beskrivning kan likna ett moraliskt uppfostringprogram som betraktar icke-styrbara kvinnor som fiender. Bakom sig har läkaren typologiska och diagnostiska manualer som ända fram till 1960-talet delar in kvinnor på gränsen till galenskap dels efter personlighet, dels efter typ. Därtill egna iakttagelser som "känslig", "ängslig" eller "trotsig". Som fond ligger anhörigas rapporter: "påfrestande", "besvärlig i hemmet", "vredesutbrott", "sängliggande hela dagarna".