Teknik som förskjutning av slaveri

Jag läser Ulf Hornborgs "Nollsummespelet":

Relationen mellan ”modern” (övervägande fossilbränsledriven) teknologi och slaveri är komplicerad. De koloniala slavplantager som försåg den engelska textilindustrin med råbomull var givetvis ett av grundvillkoren för industrialiseringen, men paradoxalt nog tycks industrialiseringen samtidigt ha varit en viktig faktor bakom (det officiella) avskaffandet av slaveriet. Idag är det vanligt att föreställa sig tillgången till modern teknik som tillgången till ett motsvarande antal ”energislavar”. Detta är i själva verket mycket mer än en metafor.
Till att börja med är det intressant att notera att de första ”protomaskinerna”, vattenkvarnarna, tycks ha konstruerats i östra medelhavsregionen under de första århundrandena i vår tideräkning som ersättning för de allt mer kostsamma slavarna. En del av vårt arv från antikens Grekland och Rom var benägenheten att delegera arbete till andra varelser som mer eller mindre hade degraderats till ting. Idén att befria fria mäns kroppar från tungt arbete och delegera det till förment själlösa varelser var grundläggande för antikens civilisationer. När det blev allt svårare att skaffa fram slavar och man stod inför valet att göra arbetet själv eller att uppfinna mekaniska apparater var det senare alternativet som föredrogs. För att kunna upprätthålla en traditionell livsstil och identitet började jordägare att ersätta slavar med maskiner. Det rationella i sådana ”teknologiska framsteg” är då som nu avhängigt de relativa priserna på arbete och resurser. Logiken bakom en romersk medborgares beslut (på 400-talet) att bygga en vattenkvarn i ställer för att köpa slavar är i princip densamma som den som femtonhundra år senare fick medelklassen runtom i världen att bestämma sig för att köpa dammsugare och tvättmaskin i stället för att anställa hembiträden. I båda fallen, bör tilläggas, kan ägarna av maskinerna föreställa sig att tekniska framsteg har avskaffat lågt värderade arbetsuppgifter. Men i båda fallen skulle en närmare bekantskap med de socioekonomiska villkor under vilka den nya teknologin produceras och vidmakthålls förmodligen ha givit dem ett helt annat perspektiv. För att det mest närliggande exemplet är det inte ens idag självklart att arbetare i kinesiska dammsugarfabriker har det bättre ställt än amerikanska hembiträden.
Huruvida bättre kunskaper om produktionsvillkoren verkligen skulle begränsa de priviligierades konsumtion är tveksamt, inte minst med tanke på slavägares historiska tendens att försvara slaveriet, men min poäng är att den geografiska årskillnaden har utgjort en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna föreställa oss tekniska framsteg som ”hållbar utveckling”. Denna separation från produktionens villkor (och konsekvenser), som i andra sammanhang har kallats för ”varufetischism” eller ”konsumentblindhet”, är avgörande för att förstå globala orättvisor av alla slag Det gäller inte bara teknologier utan varor i allmänhet, men särskilt omstörtande är dess potentiella konsekvenser för våra möjligheter att förstå vad en stor del av vår ”teknologi” i verkligheten är.
De privilegierade skikten i världssamhället uppfattar naturligtvis investeringar i ny teknologi som framsteg. Den övertygelsen har under minst två århundranden dominerat våra bilder av historien, utveckling och modernisering. Men teknologiska framsteg har i hög grad varit förbehållna rika eliter och själva förekomsten av den nya tekniken har baserat sig på beslagstagande av resurser från en allt mer utarmad periferi. Investeringarna i ångkraftsteknologin i 1800-talets England var till exempel oupplösligt förbundna med den atlantiska slavhandeln och bomullsplantagerna i den amerikanska södern. Dessa investeringar var beroende av ett kontinuerligt, ojämnt utbyte av förkroppsligat arbete och förkroppsligad jord mellan den industrialiserade kärnan och dess koloniserade periferi. Även om komplexiteten i globala varuflöden gör det mycket svårt att beräkna liknande asymmetrier i dagens flöden av förkroppsligat arbete och förkroppsligad jord, inte minst på grund av det sätt på vilket handelsstatistiken är organiserad, är mönstret detsamma nu som då. Världssamhället förblir starkt polariserat mellan å ena sidan högteknologiska kärnländer med hög köpkraft och energikonsumtion per capita och å andra sidan perifera områden med mycket lägre köpkraft och energikonsumtion.

En relevant fråga för samhällsvetare är om den moderna teknologin verkligen har ersatt slaveriet eller om den endast har förskjutit det. Om begreppet ”slaveri” inte ges en så snäv definition att det endast betyder att vara offer för direkt våld utan mer generellt att tvingas utföra alienerande lågstatusjobb för en priviligierad elit, skulle en mycket stor andel av världens befolkning kunna räknas som slavar. Genom skenbart neutrala begrepp som ”teknik” och ”världsmarknad” överförs deras arbete och resurser till en köpstark minoritet. Ur det perspektivet representerar tekniken miljontals arbetares arbetsenergi som kanaliseras och exploateras av en global elit. Att betrakta teknik i termer av ”energislavar” är således mer än en metafor.