Flytande rädsla

Zygmunt Bauman skriver om Rädsla, något som verkar vara vår oavvisliga belägenhet som levande varelser. Visst vill man tro att det är något man växer ifrån, med mer erfarenhet och livsinsikt. Så verkar det inte vara, istället är det något som tycks öka allteftersom.

Erfarenheten av att leva i 1500-talets Europa - den tid och plats där vår moderna era just skulle inledas - kan summeras i fyra ord: Alltid och överallt rädsla. Man förknippade den rädslans allestädes närvaro med mörkret, som började precis på andra sidan dörren och omhöljde världen bortom gårdens stängsel; i mörkret kan vad som helst hända, men det är omöjligt att säga vad. Mörkret är inte rädslans orsak, men det är ovisshetens och därmed rädslans naturliga miljö. Moderniteten skulle bli det stora språnget framåt: bort från denna rädsla och in i en värld befriad från ett blint och outgrundligt öde - detta farhågornas drivhus.

Blev det så? "Den politiska tribunen kommer att förvandlas till en vetenskaplig sådan och en tid inträda som gör ett slut på överraskningar, elände och katastrofer, också på tvister, illusioner och parasitism", spådde Victor Hugo "en tid fri från det stoff varav farhågor vävas." Vad som skulle ha blivit en flyktväg visade sig i stället bli en lång omväg. Fyra århundranden senare klingar, för oss som står på andra sidan av de gäckande förhoppningarnas väldiga gravfält, samma beskrivning anmärkningsvärt träffande och aktuell: Alltid och överallt rädsla. Också vår tid är en farhågornas tid.

Vi lever idag översköljda av larmrapporter, varje dag kommer nya globala larm om dödsvirus, dödsvågor, dödsdroger, dödliga isberg, dödligt kött, dödliga vaccin, dödliga livsfarligheter och andra orsaker till hotande död. Till en början var dessa globala varningar skrämmande, men efter ett tag började folk att njuta av dem. För så är det ju. Bara för att man vet att detta är en förskräcklig värld att leva i betyder inte att man lever i skräck alla dygnets timmar och sju dagar i veckan. Vi har mer än nog av finter som kan hjälpa oss att undvika en så obehaglig eventualitet. Vi kan till och med njuta av de globala larmen. När allt kommer omkring innebär detta att leva i en flytande modern värld där det bara finns en visshet - vissheten att morgondagen inte kan bli, inte får bli, inte kommer att bli denna dagen lik.

Liksom alla former av mänsklig samlevnad är vårt flytande moderna samhälle ett arrangemang som försöker göra ett liv i fruktan uthärdligt. Ett arrangemang som är avsett att hålla tillbaka den potentiellt desarmerande och inkapaciterande skräcken för faran, att tysta ned farhågor för sådant som inte kan eller bör förebyggas effektivt, om den sociala ordningen ska bevaras. Som i fallet med många andra känslor som är uppslitande och potentiellt kan störa ordningen utförs detta nödvändiga jobb genom att som T. Mathiesen uttryckt det, ett "tystande i tysthet" - i en process som är stillsam snarare än högljudd, dold snarare än öppen, oförmärkt snarare än märkbar, osynlig snarare än sedd, icke-fysisk snarare än fysisk. Flytande liv glider från den ena utmaningen till den andra och från den ena episoden till den andra, och ett välkänt drag hos utmaningar och episoder är att de brukar vara kortlivade. Så varför oroa sig?